Draghi försöker att rädda euron igen

År 2012 jämförde Draghi euron med en humla. Aerodynamiskt sett borde en humla inte kunna flyga, men på något mystiskt sätt lyckas den ändå. Detta tal innehöll två meningar som gjorde att Draghi skulle gå till historien som eurons räddare: ”Inom ramen för vårt mandat är ECB redo att göra vad som krävs för att bevara euron. Och tro mig, det kommer att räcka. ECB kommer att ”göra vad som krävs” för att rädda euron. Nu är ECB:s fickor teoretiskt sett oändligt djupa, så marknaden förstod omedelbart att det inte längre var någon mening med att spekulera mot euron. Detta löste inte problemet men gav tid för en politisk lösning.

Divergerande euro

Euron är ett divergerande system. De stora skillnaderna inom eurozonen i kombination med en gemensam valuta gör att skillnaderna snarare ökar än minskar. Maastrichtfördraget syftade till att minska dessa skillnader, men misslyckades hopplöst. Efter den stora finanskrisen försökte Tyskland germanisera resten av Europa, men även det visade sig vara allt annat än rätt lösning. Europas styrka ligger just i mångfalden, inte i likformigheten. Eurozonen (en konsekvens av den tyska återföreningen) är inte heller färdig. Det kan finnas en monetär union och en bankunion, men ännu inte en kapitalmarknadsunion eller en skatteunion.

Europeisk tillväxt är mer än eurozonen

Enligt Draghi släpar Europa efter Kina och USA. Det är inte så illa om man också tittar utanför euroområdet. Det forna östblocket (inklusive det forna Östtyskland) har haft en spektakulär tillväxt sedan murens fall. Skillnaden mellan USA och USA är den medvetna invandringspolitiken. Om en invandrare lämnar landet och startar ett framgångsrikt företag utanför USA ser amerikanska politiker detta som en misslyckad invandringspolitik. Dessa invandrare har gett extra ekonomisk tillväxt i USA. Draghi påpekar att ökad reglering i Europa dämpar tillväxten, men det gäller i alla tider.

Sydeuropeiska lösningar

Draghi missar poängen eftersom han tror att statligt stöd och industripolitik kan få Europa att växa snabbare igen. Draghi vill att produktiviteten ska öka men lägger för mycket ansvar på staten - precis den del av ekonomin som inte är känd för produktivitetstillväxt just nu. Draghi försöker dessutom göra eurozonen ännu mer perfekt. Detta kräver bl.a. en gemensam kapitalmarknad och mer finanspolitisk makt till Bryssel. Tack vare pandemin finns det redan ett stimulanspaket på 750 miljarder (varav en stor del går till Italien) som finansieras av euroobligationer (lämpligen kallade coronabonds ). De 800 miljarderna (per år) kommer att läggas ovanpå detta, även om en del också måste komma från den privata sektorn.


Minskning av koldioxidutsläpp

Kärnan i Draghis plan är att påskynda energiomställningen. Problemet är att Europa går bakåt snarare än framåt när det gäller konkurrenskraft. Redan i dag är fossil energi mycket dyrare i Europa än i resten av världen. Resten av världen, särskilt på tillväxtmarknaderna, ser ofta energiomställningen som ett lyxproblem som de inte har råd med. Energitrygghet är mycket viktigare. Europeiska företag som går över till grön energi kommer att kräva lika konkurrensvillkor, vilket bara är möjligt med importtullar som i sin tur kommer att följas av motåtgärder mot europeiska produkter. Den enda lösningen för att påskynda energiomställningen är genom tekniska genombrott som kommer att göra alternativ energi strukturellt billigare än fossila bränslen. Inte ens då kommer detta att ske inom några år, utan snarare inom flera decennier. Det har tagit oss mer än 150 år att utvinna och förbränna mer än 100 miljoner fat olja per dag (och vi har fortfarande en rekordhög efterfrågan på olja). Detta kommer att bli en lång och mödosam övergång.

Eurobonds

Att överföra mer finansiell makt till Bryssel strider mot de nordliga medlemsländernas själva ben. Det var därför Draghi använde termen euroobligationer i den omfattande rapporten. Ändå har Draghi ett så starkt rykte att i nästa eurokris (det går för närvarande inte bra i Tyskland och om möjligt ännu sämre i Frankrike) kommer Draghis plan sannolikt att vara den enda planen för att rädda euron igen. Europa är ändå van vid att reformera i kristider, helst strax efter att den sista tidsfristen har löpt ut. Ett årligt kapitaltillskott på 800 miljarder är kanske inte ekonomiskt effektivt, men det kommer sannolikt att ge ett kortsiktigt uppsving som gynnar finansmarknaderna.

Avskaffa euron


En bättre lösning för att Europa ska kunna växa ekonomiskt är att avskaffa euron. Länder som är en del av Europa men som inte ingår i eurozonen växer lika mycket eller om möjligt starkare än euroländerna. Inget schweiziskt företag klagar på schweizerfrancen och avsaknaden av euron. Särskilt nu när alla betalningar är digitala är euron inget annat än en räkneenhet för företag. Slutet för euron innebär också slutet för Europeiska unionen i dess nuvarande form. Detta kompenseras dock av en potentiellt mycket större europeisk allians. Med Storbritannien, Schweiz och Norge skulle en sådan ny europeisk allians fördubbla den nuvarande unionens ekonomiska potential. Detta innebär ett mycket större inflytande gentemot Kina och USA, länder med vilka det vore bättre att förhandla om ”lika villkor” än att starta ett handelskrig om importtullar för att utlösa en recession.

Slutsatser

Draghis plan har många brister, men med den rådande maktbalansen betyder det inte att den inte kommer att genomföras. I nästa eurokris kommer det inte att finnas så många alternativ. Indirekt försöker Draghi med planen fullända eurozonen, vilket innebär att det inte kommer att finnas någon återvändo i närtid. Detta innebär dock att de nationella medlemsländerna måste vara villiga att överföra en större del av sin makt till Bryssel, vilket skulle kräva en rejäl eurokris.